Jag går rakt på sak. Jag och familjen var precis i Finland på semester. En dag gick jag och syster Kajsa på ett vattenland. Vi upptäckte efter ett tag att när vi pratade amerikansk engelska med varandra så trodde alla att vi var från USA och pratade engelska med oss. Vi är ju inte så bra på engelska men de som jobbade där var definitivt sämre så de märkte inget. Vi kom in i det och gick runt ganska länge och babblade och babblade och babblade. När vi skulle köpa glass tänkte vi byta om så vi gick in i omklädningsrummet. De enda som var där förutom oss var fyra tonårstjejer, men de var helt knäpptysta och störde oss inte så vi fortsatte prata superöverdriven amerikansk engelska. Då och då pratade vi lite svenska också, för det spelade ingen större roll tyckte vi.

 

Kajsa (Inte riktigt tyst nog): "It feels like everyone should understand us, but i don´t think they do!"

 

Det var inte förrens en av de tysta tjejerna började prata med en annan som vi stelnade till och höll käften. HON PRATADE HELT KLOCKREN, BRED AMERIKANSK ENGELSKA OCH ALLA FYRA HADE SÄKERT SUTTIT OCH LYSSNAT PÅ OSS HELA TIDEN OCH UNDRAT VAD VI VAR FÖR JOBBIGA WANNABIES! Vi vågade inte säga något mer över huvud taget, varken på engelska eller svenska. Det jobbigaste var att vi hade varit så upptagna med att prata att vi inte ens hade börjat byta om. Så vi var tvugna att utstå några mycket pinsamma minuter medans amerikanarna, som inte längre hade något att lyssna på, pratade med varandra istället. Vi fick hålla oss från att spring ut ur rummet när vi var klara. Troligen satt de väl där inne och skrattade åt oss när vi gått iväg.

 

Ursch! Nu ska jag försöka glömma den upplevelsen!

När andra människor har sommarlov så är de ute och solar, och umgås med kompisar, och annat trevligt. Och vad gör jag? Jag kan inte sluta plugga språk!! Det må vara så att solen skiner och jag sitter och läser en bra bok, men plötsligt fylls jag av en kvinstark instinkt! 

 

"Om jag inte OMEDELBART får reda på hur man böjer det franska verbet comprendre i dåtid så kommer jag att dö!"

 

Sedan när jag väl har tänkt tanken så kan jag inte släppa den. Då måste jag OMEDELBART leta rätt på en dator, mycket förväntansfullt skriva in "comprendre french verb conjugation" i den trevliga lilla googlesearch-rutan och sedan njutningsfullt dra i mig information. Och jag tycker inte att det tråkigt heller. Jag vill inte göra något annat än att sitta där med underbara google översätt och lära mig saker.

 

Jag måste nog erkänna jag gått lite för långt nu när jag på sommarlovet har bestämt mig för att lära mig finska. Jag går hela tiden och frågar stackars mamma om en massa saker. "Vad heter det? Vad heter det?! Hur böjer man i futurum? FINNS DET INGET FUTURUM???"

 

Under det här sommarlovet har jag hunnit;

    Komma upp i 100 sidor på min roman

    Göra en halv film på teckenspråk

    Kommit på egna ordspråk på franska

    Skrivit en novell på franska

    Fyllt ett skrivhäfte med finska glosor OCH försökt mig på att skriva en novell även på finska

 

(Det sista gick väl sådär)

 

Vad jag än gör så tänker jag på språk. Vad är det med mig när jag försöker tänka på finska? Jag kan ju inte prata finska!