Jag går rakt på sak. Jag och familjen var precis i Finland på semester. En dag gick jag och syster Kajsa på ett vattenland. Vi upptäckte efter ett tag att när vi pratade amerikansk engelska med varandra så trodde alla att vi var från USA och pratade engelska med oss. Vi är ju inte så bra på engelska men de som jobbade där var definitivt sämre så de märkte inget. Vi kom in i det och gick runt ganska länge och babblade och babblade och babblade. När vi skulle köpa glass tänkte vi byta om så vi gick in i omklädningsrummet. De enda som var där förutom oss var fyra tonårstjejer, men de var helt knäpptysta och störde oss inte så vi fortsatte prata superöverdriven amerikansk engelska. Då och då pratade vi lite svenska också, för det spelade ingen större roll tyckte vi.

 

Kajsa (Inte riktigt tyst nog): "It feels like everyone should understand us, but i don´t think they do!"

 

Det var inte förrens en av de tysta tjejerna började prata med en annan som vi stelnade till och höll käften. HON PRATADE HELT KLOCKREN, BRED AMERIKANSK ENGELSKA OCH ALLA FYRA HADE SÄKERT SUTTIT OCH LYSSNAT PÅ OSS HELA TIDEN OCH UNDRAT VAD VI VAR FÖR JOBBIGA WANNABIES! Vi vågade inte säga något mer över huvud taget, varken på engelska eller svenska. Det jobbigaste var att vi hade varit så upptagna med att prata att vi inte ens hade börjat byta om. Så vi var tvugna att utstå några mycket pinsamma minuter medans amerikanarna, som inte längre hade något att lyssna på, pratade med varandra istället. Vi fick hålla oss från att spring ut ur rummet när vi var klara. Troligen satt de väl där inne och skrattade åt oss när vi gått iväg.

 

Ursch! Nu ska jag försöka glömma den upplevelsen!