Ibland undrar jag ifall jag är riktigt normal, men jag behöver aldrig undra länge innan jag kommer på att "nej, jag är nog inte helt normal". Inte för att det gör mig något.

Som exempel kan man ta det där med årstiderna som jag inte verkar ha koll på. När jag och Emma för ett tag sedan skulle spela basket och vi fick rita poänglinjerna i snön, då börjar man ju undra liksom "vad håller de på med??"

Och idag tänkte jag och min syster spela basket (ja, jag gillar basket), men efter ett litet tag sa jag "nu tycker jag att vi går och gungar i kompisgungan på skolgården istället!" Så vi cyklade runt till andra sidan skolan, men där var det fullt med barn som lekte. Det kändes inte rätt att klampa in och säga "akta på er små barn, här vill tonåringarna komma fram och gunga." Särskilt inte eftersom det var en massa föräldrar där också. Det var bäst att bara cykla förbi och låtsas att man var på väg någon annan stans. För hur normalt är det att vara 16 år och vilja gunga i kompisgungan? Vilja finns det säkert massor som gör, du får säga vad du vill men jag vet att du tycker det är skitkul att gunga! Det är bara inte så många som faktiskt gör det...

Jag vill inte låta värsta tjejtöntig nu, men jag har liksom gått och väntat på Breaking Dawn Part 2 trailern. Och nu när den är här så är den värsta puttig! Aso 49 sekunder där man inte får se något annat än skog under hälften av tiden. Man får ju inte se nånting! Var är de andra vampyrerna? Och Renesmee?!?!!? Ska det vara en trailer så ska den vara typ 2 minuter!

Jag hatar puttiga trailers!

Min bokhylla är typ full. Och det som tar upp en massa plats från de vanliga böckerna är mina 2 biblar, 2 nya testamentet och psalmboken. Hej du djupt troende människa. Nej men seriöst, jag äger hur konstiga böcker som helst. Min andra lilla guldklimp är "1001 äckliga saker" (ja, den heter så)

Var det till exempel någon som visste att man kan få in en så kallad bandmask i kroppen och att denna kan bli 33 meter lång i tarmarna?
Eller att det finns någon som kan kräkas 8 meter?
Eller att hjärtat slutar slå när man nyser? Tror inte någon visste det faktiskt. Men den som var dum nog att läsa det här vet det i alla fall nu!

Det här berättar jag bara för att jag vill att alla ska tycka att jag är konstig (fast näe) och för att jag absolut inte har något roligare att säga.

...och bussen sen som vanligt.

Citat av Amanda Eriksson:

"OMG!! Bryngelstorpsbussen är inte sist!!!!!!!!!! ...näe vänta. Den var visst sist i alla fall..."

Såpass roligt är det att bo i Bryngelstorp. Det är till och med så att man har ställt om hjärnan så att man vet att medans de andra bussarna går halv 3 så kommer bryngan MINST 5 minuter för sent. Och där står man och fryser. Alla kompisar har redan åkt iväg på sina bussar. Någon läskig snubbe från gruppboendet står och tittar på en.
Det är därför jag har gjort valet att bli en naturmupp som cyklar till skolan.

BRA, då har jag fått klaga lite på Nyköpings lokaltrafik! Tack för mig!

Imorse hittade jag i min skrivbordslåda en så där bok där man skriver in vilka böcker man läst, när man läste dem och vad man tyckte om dem. Jag insåg då vilket liv jag hade när jag var yngre. Boken är typ från fyran/femman och när man kollar på datumen så har jag liksom läst en hel bok den 26, en till den 26-27 en till den 28 osv... jag läste typ 6 böcker i veckan. Hur orkade jag?? Sedan har jag skrivit värsta formellt på varenda bok nånting i stil med: "Jag tyckte att boken var bra, men lite annorlunda" Skitkul. Jag hann precis börja håna mig själv innan jag insåg att ifall jag skrev in alla tv serier jag ser i en sån där bok skulle jag se minst lika nördig ut.
Säsong 1 av One Tree Hill: 17/4 - 23/4 2011 Skitbra
Säsong 2 av One Tree Hill: 23/4 - 27/4 2011 Even better

Typ så... För den som inte vet så såg jag de 8 första säsongerna av One Tree Hill på 6,5 veckor. Mer behöver man väl inte säga, jag är supernörd och har inget liv. Och nu hoppas jag inte att mamma läser det här för då kommer hon säga att jag sitter för mycket vid datorn.

Men nu när jag har kollat klart på de säsonger av Pretty Little liars som finns än så länge tänker jag... (håll i dig) LÄSA böckerna. Wow!! Då kan inte mamma klaga på att jag sitter för mycket vid datorn och slöar, för nu kan jag faktiskt ligga och sola och samtidigt öva min engelska!


En sån här fin box med de 4 första böckerna har jag köpt och börjat läsa första boken. Den står i min bokhylla och frestar. I <3 Pretty Little Liars!

Nu har mitt meningslösa liv blivit lite mindre meningslöst för jag var nyss och såg Hungerspelen för andra gången och det är ta mej råttan den bästa film jag sett! Ever! Välgjord, sorglig, vacker, spännande och UNDERBAR!

Men nu är jag då hemma och vad gör denna 16-åring på en lördagskväll? Jo hon grottar ner sig i en Pretty Little Liars-Bok och njuter av ensamheten. Jag tror att den som läser den här bloggen har börjat förstå varför den heter som den heter...

Och medan vi nu ändå pratar om det så ber jag om ursäkt för min brist på inlägg och tråkiga historier att berätta. Jag tror inte det här med att blogga riktigt är min grej. Det var kul så länge det varade men snart tar jag nog faktiskt och lägger ner skiten...

Nu ser jag hur du som läser rubriken höjer lite på ögonbrynen och tänker att "Vad är det här för flumm?". Men hur kan jag vara den enda människan på jorden som minns uttrycket "Kokoplex"?!?!?

När jag var liten flyttade vi ju runt ganska mycket så när jag började i 2:an var det i min tredje stad. Av erfarenhet kan jag alltså säga att kokoplex var det inte jag som kom på, utan det ordet användes flitigt på alla ställen jag bodde på som liten.

Här kommer då förklaringen på uttrycket. När man var liten funderade man ju en del på saker som ifall något kunde vara oändligt, och hur långt man kan räkna. Som förklaring på detta gick det runt en myt bland små barn (i både Stockholm, Nyköping och Oxelösund).

"Man kan bara räkna till 'kokoplex', sedan kommer man inte längre"

Det var så det sas. Det kunde även användas när man ville överdriva eller skryta.

"Jag är hundra-miljarder-tusen-kokoplex gånger bättre än dig!"

Jag minns det hur tydligt som helst, men när jag frågar mina vänner om de minns den stora visdom vi en gång bar på ser de bara väldigt frågande ut. Jag är alltså helt ensam om att komma ihåg det, och det är väldigt synd för jag skulle gärna vilja ta reda på vart ordet kom ifrån. Jag kan säga att google inte var till så stor hjälp...

Jaja, nu orkar jag inte skriva mer för jag har suttit och pluggat matte i hundra-miljoner-kokoplex timmar, så jag ska sätta mig och kolla på Pretty Little Liars istället för det är bäst ^^

När slutar man bry sig om vilken färg man får på sugröret?

Denna fråga kom upp när jag var på skidresa i romme med skolan. Jag och mina kompisar köpte lite varm choklad som vi då skulle ha sugrör till. När jag tog mitt sugrör insåg jag att jag aldrig i livet skulle ta ett gult. Gult är fult! Jag insåg även att det var fler som tänkte så för ungefär 80 % av alla sugrör som fanns kvar i burken var gula. Så när jag kom tillbaks till bordet frågade jag mina kompisar.

"När tror ni att man slutar bry sig om vilken färg man får på sugröret?"
Mina komisar som inte hade tänkt på det blev tysta en stund tills Amanda sa:
"Juste... Jag tog ju ett blått sugrör för att jag ville ha ett blått."
Så de brydde sig fortfarande utan att ens tänka på det.

När jag sedan kom hem frågade jag min mamma.
"Bryr du dig om vilken färg det är på sugröret när du ska välja?"
Även mamma tänkte efter en stund.
"Ja, jag skulle nog aldrig ta ett gult. Helst vill man ju ha ett rosa."

Slutsats:
Valet av sugrör är ett mycket viktigt val och det går minsann inte att välja vilken färg som helst! Man slutar aldrig bry sig om vilken färg man får på sugröret.

Det här inlägget blir en hälsning till alla stackars gula sugrör som ingen människa på jorden vill ha, deppa inte ihop totalt. När de andra färgerna tar slut komma folk att ta er också!

Hemma från Frankrike! Det har vart asnajs och trots att det bara var två dagar så tycker jag själv att jag lärt mig massor med franska.

Vissa människor blev typ sura när vi försökte prata franska med dem bara för att vi inte pratar direkt flytande, så de bara börja prata engelska med oss istället. Men andra var supersnälla och tålmodiga och lät oss prata till punkt när vi skulle köpa biljetter och annat. När jag säger "vi" menar jag såklart inte jag och min schizofreni utan jag och de andra eleverna som åkte dit...

Jag bara undrar vad hotellägaren skulle säga om han visste vad vi sa om hans fina hotell. Dat fanns nämligen en liten innergård som vi hade utsikt över, och nu var den ju lite vissen efter vintern så den så rätt läskig ut med sin marmorfontän och sina träbänkar. Det såg ut som en typisk gård man har i filmer, en sån där en massa barn springer runt och leker och det sitter nån äcklig gubbe och stirrar på dem från ett fönster. Sedan kommer mammorna och ropar in barnen och när det bara är en ensam unge kvar på gården så kommer gubben ut och mördar den. Aah, typ så. Alltså döpte vi gården till "Peddogården" och sedan fick den heta det.

Men mest var vi ute och kollade på sevärdheter och annat turistigt. Och pratade franska såklart ;)

Au revoir!

Jag hade helt seriöst glömt att jag ska till Frankrike imorn på språkresa med några kompisar. Jag kom lixom på det igår "Juste jag ska till Frankrike i övermorgon". Duktigt av mig att glömma nånting sånt.

Så eftersom jag inte har något att göra den här veckan i skolan kunde jag gå runt och kopiera papper hela dagen. Det var något konstigt med mig idag, jag kunde inte sitta stilla. Jag tror jag har hittat ännu ett alterego att lägga till i samlingen för mina personlighetsklyvningar. Hyper-Hanna tänker jag kalla henne. För att göra av med överskottsenergin gick jag och Nora runt i skolan i "Jazz walk". Det är väldigt snyggt att göra i skolan. Alla stirrade. Fattar inte varför.

Men nu ska jag packa då. Mamma är självklart överlycklig över att få åka hemmifrån innan halv 6 imorgon för att skjutsa mig till flygplatsen ;)

Nu har jag då varit på körtkortskursgrejen och kommer få mitt tillstånd om några dagar. Jag fattade inte riktigt innan vad vi skulle göra där i tre timmar, men de lyckades minsann fylla ut tiden. Bl.a fick vi se en kortfilm med Kjell Bergkvist...
 Det har liksom blivit lite mer konkret att jag kommer börja köra snart. IIIIH! Jag är en lycklig människa just nu. Men sedan känns det ju lite läskigt också. För jag är ju så impulsiv och känner mig ganska odödlig, så man vet aldrig hur det kommer gå. Jag kan se mig själv bakom ratten:

"Nej men gud vad roligt, nu sätter i vi högsta växeln fast det är första gången jag kör. Hahahha! Och där kommer ett väggupp, men det saktar vi inte ner för! Ojdå det gör vi visst det, motorstopp. Jaja, bara att starta igen. Lite snabbare går det nog att köra. Där kommer villaområdet! Hjälp! Den där gubben såg jag inte, tur att han såg mig! Skit samma, nu vill jag backa lite. PANG! Vad var det? Var det någons brevlåda kanske? Ja, det var någons brevlåda... Ojdå..."

Vi får se. Jag tänker filma första gången för att kunna titta tillbaka om några år och förundras över att jag inte lyckades döda någon. Om jag inte gör det alltså...

Ja, det är man. Den värsta sorten dessutom. Nu känner jag mig som en väldigt dålig människa när jag säger det här, men just nu har jag stora ilandsproblem som jag tänkte berätta om.

I min vardag finns en väldigt jobbig sak som jag måste stå ut med. Det är så här att jag har en mycket trevlig liten fåtölj i mitt rum som jag alltid sitter i när jag sitter vid datorn (typ nu). Men självklart har jag också märkt att den här fåtöljen är väldigt bra att slänga kläder och annat på när man inte använder dem, och därför finns där en ständig hög med grejer. Så när jag ska sitta vid datorn så måste jag ju lyfta upp hela högen och lägga på sängen istället, men sen när jag ska sova så måste jag lyfta hela högen IGEN och lägga tillbaks på fåtöljen! Ja, ni förstår hur jag har det!

Varför då inte åtgärda problemet och helt enkelt lägga kläderna där de ska vara, i garderoben? Ja det gör jag ju! Varje vecka. Men det hjälps inte, för efter ett par dagar ser det lika hemskt ut igen. :(

Eftersom det här är mitt största problem kanske det inte är så konstigt att jag stör mig på det mer än ifall jag hade haft lite värre saker att oroa mig för. Så det är väl tur för mig, men i alla fall...

Tittar man noga kan man skymta en fåtölj där under, kanske

Idag har jag för en gång skull varit med om en händelserik dag. =O Måste få skriva ner några av de konstiga saker som hänt mig.

#1. Jag tror att Gud är arg på mig av någon anledning. Och varför tror jag nu det? Jo, imorse när jag satt och rotade bland mina kläder så ramlade plötsligt en bibel ner på mig från bokhyllan ovanför. EN BIBEL! Tydligare tecken får man väl knappast? Nu försöker jag klura ut vad han nu kan ha för anledning att vara sur på mig. Kan det vara för att jag använt sexornas matteworkshop som umgängeshörna? Kanske. För att jag varit för osocial här ute i Bryngelstorp den senaste tiden? Knappast. För att jag nu sitter vid datorn och skiter i att städa? Tror inte det...
 Men jag får väl akta mig, för vem vet, nästa gång kanske det blir en blixt i huvudet :S

#2. Konstigast av allt idag var troligen när vi fick träffa Tony Irving på vår idrottslektion. Jag skojar inte. Vi skulle ha danslektion i hans gym och då hälsade lite snabbt på oss. Inte för att jag är något fan, men ändå... (Att sedan dans Cha-Cha med hela klassen var en annan konstig sak. Tyvärr får det ingen egen punkt på listan men jag nämner det ändå)

#3. Jag har listat ut att jag troligen lider av någon form av Schizofreni. Jag har två personligheter. Det finns vanliga Hanna, och PMS-Hanna. PMS-Hanna tar över ibland och blir väldigt otrevlig, och fast jag inte alls gillar att vara otrevlig så fortsätter jag att gnälla och vara jobbig. Så förlåt alla som jag varit otrevlig mot ibland, det var inte jag. Det var min schizofreni som satte in...

Nu insåg jag hur mycket namnet på den här bloggen verkligen passar. Jag är alltså schizofren, Gud vill mig illa och det mest spännade jag är med om är att dansa Cha-Cha. Men jag är inte bitter!